“I trädgården ska jag sjunga för dig…”

EP-debuterande Klara Keller ger en avskalad och gnistrande vacker liveupplevelse på en bakgård på söder.

Tre förstärkare, en Mellotron och ett ensamt mikstativ står uppställda bland löven i en höstrosig trädgård på Södermalm. Trots blytunga skyar tycks vi slippa både regn och blåst. Några nyfikna näsor spanar över staketet, och vi innanför läppjar förväntansfullt på utomhuskall öl i väntan på kvällens stjärna.

Klara kliver ut i gräset i svart kostym och bred slips och greppar miken. Jag slås av hur ung hon är. Men det tidlösa i hennes musik tycks tar över hennes kropp och hon mognar flera generationer när hon börjar sjunga.

Vi får höra två av de hyllade singlarna; ‘Hjärtansfröjd’ och ‘Hellre ingen alls en misslyckad’, och sen också finstämda ‘Kemikalier’ från EP-släppet. Alla låtar utsökt kompade av Ima Baeza Bilgin på Mellotron och Jocke Åhlund på gitarr (Jocke ger ut Klara Keller på sitt nystartade bolag Gibbon och EPn har de spelat in tillsammans).

Klara Keller är både kristall och mjukhet på samma gång.  Hon plockar tidlösa slingor och flätar till en alldeles egen helhet i låtsmycke efter låtsmycke. Något i det sångmässiga uttrycket påminner faktiskt lite om Håkan Hellström, som hon också körat bakom. Är det innerlighet eller egensinnighet eller både och? I Klara Kellers musik lever i alla fall något som gör den både direkt och oemotståndlig. Det är inte mycket att snacka om. Det är hur fint som helst.

Som extranummer får vi finstämda ‘Odengatan’ med bara Klara och Mellotronens brustna toner, och jag nickar för mig själv: Det här är inandningen, början på något stort, jag kan inte tänka mig något annat.